Det är så skoj det här med mammor som oroar sig för sina barn. Vi mammor har ju också våra svaga sidor. ja, om man nu ska kalla det svaga sidor? Det är ju bara något som ligger och gror i kroppen tills den dagen man blir gravid. Då väcks alla dessa känslor upp till liv. Själv har jag framförallt två svaga punkter.....
Den första är att jag är så hiskeligt orolig för att mina barn ska sluta att andas i sömnen. Jag kan nog titta till dom sådär fyra-fem gången innan jag själv ska gå och lägga mig. Är jag uppe på natten så måste jag gå runt och lyssna så att dom andas fint. Om inte Wilmer vaknar "i tid" på morgonen så måste jag bara kolla läget innan jag själv kan somna om. Jag måste erkänna att jag har släppt taget lite om Freja nu när hon börjar bli så stor, men jag har fortfarande full koll på den lille rackaren. Likadant när det är middagsvila. Om han inte vaknar som han brukar så är jag där stup i kvarten och kollar. Mycket jobbigt blir det om han ligger i uterummet (i sin vagn såklart) precis bredvid dörren. Han vaknar så himla lätt så om jag skulle öppna där så är det kört. Då står det mellan att ta chansen att väcka honom och då se så att han andas eller att gå där inne och oroa mig tills han rör ett finger eller något.
det andra är att någon skulle kidnappa dom. Ja, skratta ni! men det bjuder jag på isåfall... När Freja skulle börja på dagis så fick vi ju reda på att dom sov middag ute vilket jag tycker är super. Det har alltid våra barn gjort. men på dagis har jag ju ingen kontroll längre. Ni kan tänka er hur mina tankar gick då. Ja, detta är bara ett av tusen skräckexempel som jag har byggt upp i min fantasi. jag blir bättre, det måste jag erkänna. Och det hela handlar ju såklart bara att jag älskar mina barn så förskräckligt mycket.
När dom sedan blir tonåringar är det dax för pappa att börja oroa sig. Då kan han ta över medans jag ligger lugnt i soffan och kollar på film.

Nu ska jag bara titta in hos barnen sen blir det soffan ;-)